Idag har varit en händelserik dag. Jag har gråtit inför min lärare. Kan väl skylla att det är pga stress. Känns bara så jobbigt alltihop. Varför kan man inte bara få göra det man vill göra här i livet? Efter skolan träffade jag Frida, vi åkte in till stan och jag hittade lite pärlor så jag ska testa om det där med att göra en svartvit bild blir fint eller om jag ska lägga ner... =) Hittade en gitarr till Frida och hämtade mitt pass och ID och det är sjukt när jag har de 2 id-korten bredvid varandra, med ansiktet i samma storlek, då ser man skillnad så otroligt mycket, det är sjukt. Men ja, 30 kg är ändå 30 kg och syns väl i ansiktet också.
På bussen hem såg jag en bekant och hälsade. Fick inget svar tillbaka. Vad är så svårt med att kosta på sig att säga hej? Tar det mycket tid, eller är det besvärligt? Blir alltid lika irriterad. Mest för man känner sig så liten och ynklig när man sitter där och säger hej och någon bara går förbi. Som om man egentligen inte känner varandra. Kanske för att jag fortfarande kände mig ledsen och ynklig efter skolan. Värdelös. Patetisk. Varför är det så? Varför känner jag alltid så? Jag blir så trött. Tur jag har min gitarr.
Sen när jag kom hem klippte jag ihop några av bilderna från Operan, så nu vet ni hur jag såg ut där uppe på scen! :)
Och nu ska jag ha lektion.
Och kanske tänka ut en bra låt. Att skriva på.
(bilden går inte att lägga upp just nu... men ska lägga upp den så snart som det går..)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Don't you recognize the obvious reason? Människan kände helt enkelt inte igen dig! Försök tolka allt positivt i stället för negativt! Du har ju gått ner ganska mycket och det förändrar verkligen ens utseende.
KRAM!!! M
Skicka en kommentar