dessa hemska fördomar...

22.23. Telefonen ringer. Är det mamma? Har något hänt? Vem ringer mig så sent? Jag slutar spela gitarr och går in i andra rummet och svarar i hemtelefonen. Det brukar inte vara så många som ringer på det numret.
"Hej det är Maria."
"Hej, är det Maria?"
Mansrösten i telefonen bryter på svenska, inte jättemycket dock. Han har förmodligen bott i Sverige ganska länge.
"Ja."
"Hon med gitarren?"
Hur vet han att jag har en gitarr?
"Ja."
"Jag har hittat din plånbok... slog upp dig på eniro. Bor också på Teleborg.. så tänkte. Jag kan ge den till dig."
Vågar jag träffa en främmande man med utländsk härkomst mitt i natten? Det är becksvart ute.
"Åh. Tack. Ja."
"Kom till Romalyckan. Busshållsplatsen. Den efter smedsvängen."
Han vet vart jag går av också. Vem är det? Vem har lagt märket till mig?
"Jag cyklar nu direkt. Jag vet vart det ligger. Tack så mycket"
Borde jag SMS någon? Ifall att. Ifall att något kommer hända. Inte för att skrämma. Mer för att gardera mig. Ifall att. Jag skickar ett SMS till Josefin.
"Hej, fick ett samtal. Någon har hittat min plånbok. Ska träffa honom nu. Vill bara någon ska veta.. ifall att. Man kan aldrig vara för säker. ;) puss."
Byter pyjamasbyxorna mot byxorna jag haft på mig tidigare på dagen. Drar på mig en halsduk, tar nycklarna, vänder i hallen och hämtar mobilen. Den kan vara bra att ha med sig.
Trots min tacksamhet över att någon faktiskt ringer och vill ge mig plånboken istället för att tömma ut värdesakerna och sedan kasta den i ett vägskäl är jag lite rädd. Tankar om saker som hela tiden händer i dagens samhälle trots det bara borde hända på film slår mig när jag trampar allt vad jag kan på cykeln. Vad händer då? Dum och naiva jag tror att någon vill vara snäll och ge mig plånboken. Jag försöker tränga bort tankarna.
Jag ställer mig i busskuren vid Romalyckan. Inte en människa syns till. En setup? Det blåser och jag ångrar att jag inte hann få med vantarna i all hast. Löven som vinden sätter i rörelse smattrar som snabba fotsteg mot asfalten. En gren någonstans slår mot en lyktstolpe. Fortfarande inte en människa i sikte. Menade han att han åker buss? Kommer det en buss snart. Jag tittar på tidtabellen. Nej. Ingen buss. Det är en obehaglig känsla.
Så från bostadskvarteret bredvid stationen kommer en man gående. När han kommer närmare känner jag igen honom. Busschauffören. Jag blir lättad.
Han ger mig plånboken. Skakar hand. Jag undrar om han vill ha något som samtidigt som jag öppnar plånboken. Han ber om en kram. Han frågar om min musik. Han hade hört när jag pratat i telefon med mina föräldrar om att jag blivit intervjuad i tidningen. Kanske ska man inte prata i telefon på bussen? Tydligen hade han varit på väg att lämna in den, men när han kände igen mig så tänkte han ge den till mig själv. När jag inte gått på bussen efter 2 dagar tänkte han att han lika gärna kunde ringa mig. Jag blir lättad, glad men samtidigt lite förbannad. Varför kunde han inte lämna in den direkt eller bara ringa direkt? Vet ju att det var jag som slarva och kanske förtjänar man lite oro och ett litet straff för man varit slarvig. Det kostade mig trots allt "bara" 400 kr, alltså mindre än vad jag hade kontant i plånboken. Och ett pass behövs ju alltid. Så egentligen var det bra. Förutom att bankkortet är spärrat. Och jag inte vet om jag får det nya, eller ens koden, innan jag åker till Stockholm. Nu har jag iaf ett ID att ha uppe i Stockholm, så jag får väl vara tacksam. Hoppas jag får kortet iaf så kan jag identifiera mig med IDet. Jag är lättad. Och förbannad över mig själv och dagens samhälle, för fördomarna har jag inte för ingenting. Det hade lika gärna kunnat vara någon annan som ringt och det hade lika gärna kunnat hända något annat. Det händer varje dag. Tänk om han lämnat in plånboken så jag fått tillbaka den redan när jag ringt bussbolaget på onsdagen. Då hade all oro försvunnit. Men jag hade inte lärt mig en läxa.

Nu börjar jag spåra ut. Plånboken är tillbaka. I alla fall. Jag har fördomar. Och jag står för dem. Men nu har jag blivit kompis med en busschaufför. Och jag har lärt mig att inte prata så högt i bussarna. Och att kolla 2 extra gånger på sätet innan jag går av bussen. (Kollar alltid, och detta var inget undantag för ahar ett starkt minne av att jag kollade, sätet och runtomkring innan jag går av bussen.) Nu ska jag sova. Och tacka. För min plånbok är tillbaka.