Som en käftsmäll tog jag till mig orden. Meningarna. Styckena. Sidorna. Kapitlena. Sida efter sida kände jag mig mer och mer som henne och önskade att jag satt där återigen, i skolbänken, i nian. Jag önskar att jag också hade någon som sagt till mig att jag faktiskt kan bli vad jag vill. Att jag duger som jag är och att jag måste börja våga ta plats.
Jag vänder mig, i ena stunden ler jag över hennes kraft och styrka, i nästa stund förbannar jag mig över övriga deltagares passivitet och förnekande. Jag vet att det är en bok. Jag vet att det är påhittat. Men jag önskar att det var sant. Och jag önskar att jag befunnit mig där. Och stått bredvid och varit lika stark.
Precis som Ebba och Didrik och Glappet skriver Christina Herrström om någon sorts feminism som skapas i ett utanförskap. Och precis som Glappet och Ebba och Didrik blir jag hoppfull av de starka tjejerna som målas upp. Jag önskar jag också vore så stark. Jag önskar att jag återigen satt i en av salarna på Kungsskolan, där boken utspelar sig i mitt hubud, och att jag vågar ta plats. Att jag vågar visa vem jag är och ta för mig. Jag vill skapa revolution. Precis som Saga gör. Ge dem käftsmäll efter käftsmäll av sanningar. Jag vill byta plats med Olle eller Mats eller Pia och uppmuntra henne. Och erkänna mina fel och brister och förändra det hon ser behöver förändras, det ingen annan faktiskt har sett, eller det som alla tidigare har blundat för.
Jag vet att det bara är påhittat. Alltihopa. Men den här boken är bättre än många av de högar med kurslitteratur jag har plöjt igenom under mina 6 år på univeristet. För den fick mig att tänka. På ett annat sätt. Även fast den inte har källhänvisningar och referenslista och akademiskt språk. Så borde den finnas med under en lärarutbildning. För att få oss bliviande lärare att se att alla våra elever kan bli tusen gånger starkare - om vi bara låter dem.
söndag 5 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men du måste ju berätta vilken bok det är...
Du inspirerade mig just att skriva ett inlägg!
Kram Frida
Aha, i min feberyra missade jag visst titeln. Så kan det gå. Nu känner jag mig som en elev som precis räckt upp handen och frågat om vi ska börja läsa på s. 34, trots att det redan står på tavlan.
Tror du att det är en bok som man kan läsa med en klass, och i så fall, vilken åldersgrupp?
Kram Frida
definitivt en bok som går att läsa i en klass. Jag skulle nog tippa på slutet av mellanstadiet - högstadiet eftersom den är ganska tjock (217 sidor) men språket är lättförståligt och jag tycker nog att man kan gå ännu längre ner i åldrarna ifall man har det som högläsning. Det är en liten tankeställare och om inte annat så borde man som lärare läsa den för att förstå vilka sjuka strukturer vårt samhälle är byggt av och att det inte är konstigt att könsfördelningen ser ut som den gör ute i samhället - vi uppmuntrar den i klassrummet.
(förresten lånade jag boken på min vfu-skola eftersom lärarna läst den inför en studiedag där de diskuterat den.)
Skicka en kommentar