Jag har lurat er alla.

Ibland funderar jag. Mest på mig själv och saker som händer mig. För jag har aldrig påstått att jag inte är egoistisk. Och att jorden kretsar runt mig. I alla fall i min värld. Och likt en omvänd pygmalioneffekt har jag lurat alla att tro att jag är bra. Lurat alla att tro att jag kan en massa saker och att jag är över medel. Och jag håller skenet uppe och låtsas att jag förtjänar min plats i kursen eller på jobbet. I kompisgänget. Men vem som helst kan knäcka mig. Få mig att ramla. Lura in mig i ett samtal där jag visar hur osäker jag är. Hur hela min värld rasar. Och att jag inte alls kan allt det jag påstår mig kunna. Att jag inte alls är lika stark som jag påstår mig vara och lika begåvad och estetisk som jag vill ge sken av. Egentligen kan jag inte. Egentligen har jag inte så många egna tankar. Och jag förstår egentligen inte. Jag vill bara tro att jag kan, så att ni i sin tur ska tro höga tankar om mig.

För egentligen är alla bara små partiklar. Och. När de bryts ut. Blir vi bara luft.