Han sa: tänk om vi kunde nå himlen. Vi kan sträcka upp oss hur långt som helst. Men. Vi når ändå inte himlen. Han visade. Sträckte upp handen mot skyn. Jag når inte, sa han sen.
Jag sträckte också upp min arm. Jag når, sa jag.
Nej, det gör du inte alls, svarade han mig då. Men vi borde kunna bygga ett torn. Tänk om vi kan göra det Maria. Ett torn så vi når himlen.
Man gjorde det en gång, för länge sen. Byggde ett torn, Babels torn. Det nådde ända upp över molnen. Ända upp till Gud, sa jag. Försökte med så enkla ord som möjligt förklara.
Han svarade mig, tittade på mig och sa, Maria, du babblar.
(Konversation med mig och en 3åring idag på jobbet, när vi satt och åt mellanmål.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar