so leave the radio on (not there anymore)

i höstas skrev jag en text. en högst personlig text. en text om en människa som sårat mig. men den handlar om så mycket mer än det. den handlar mer om att jag lämnar personen bakom mig. att jag inte finns där längre. att jag inte längre orkar med sättet jag blev behandlad på. jag gjorde nog "slut" med fler än en person i den texten. jag la en nyckel på hallbordet. vände ryggen till och gick ut genom dörren. för att jag inte längre ville vara ett offer. som gång på gång på gång på gång lät folk slå på mig. håna mig. utan att bry mig. och som en käftsmäll berättar jag att jag inte finns där längre. att de personerna kan fortsätta leta. men kommer aldrig att finna någon så pålitlig som mig. någon som verkligen alltid skulle funnits där. som alltid skulle älskat. som skulle älskat mer än någon annan någonsin skulle älskat. om jag bara inte blivit kvävd. gång på gång. skulle jag funnits där.

det är ju en ganska sorgsen låt i sig. om avsked. så min melodi till den blev sorgsen också. mollackord. och så. jag skickade också in texten till en textbank till låtskaparkursen. där man fick välja den om man ville. jag hade på förhand, eftersom jag lätt får prestationsångest, bestämt mig för att texten skulle vara könsneutral och självsäker. Vilket jag oftast faller på. Så inget "he" eller "she" med i låten. Inget som avslöjar. Det skulle lika gärna kunnat vara en av de coola bandkillarna som skrivit texten. Så tänkte jag. För då var det större chans att de faktiskt valde den. Så var det väl en eller två som valde den texten. Och visst känner man sig lite stolt att ens text blir vald. Det är ju ändå 12 andra texter att välja mellan och vad säger att just min text skulle vara bra?
Så hade en av killarna som gjort texten även spelat in den som sin slutuppgift. Och för det första var många förvånade över att det var jag som skrivit texten. För det andra var det så att jag inte kunde, hur tuggummisöt och catchy melodin ändå var, hjälpa att jag kände mig lite besviken. Texten var tagen ur sitt sammanhang. Denna låt som hade så mycket känslor i sig för mig. Hade blivit insatt i en trallvänlig sockerpopspåse omskakad för att vilken dag som helst sjungas med i på radio, kanske årets sommarplåga. Och visst är det kul att ha skrivit texten till en sådan hitlåt. Men till vilket pris. Min musik. Mina texter. Som jag vill ska betyda något. Som jag vill ska ha en mening. Som jag inte vill ska dölja sig bakom en fasad av lycka och fint ihopsatta ackord, har nu blivit nerstoppad. Längst ner i påsen. Bland tusen karameller. Omskakad. Och går inte riktigt att hitta längre. Kärnan är borta. Engelskan är dålig. Och musiken för gullig. Som ett gör om mig program. Forma mig och stöp mig i en mall. Så jag passar in i samhällets normer och lagar.

Förresten. Eftersom jag lyckats stöta på en och en halv av de personerna som texten handlar om idag. En person som låten faktiskt handlar delvis om, och en person som jag bestämde mig för efteråt hamnar i samma fack som de andra. Ska man säga ifrån när man blir sårad? Ska man säga ifrån när någon beter sig illa och trycker ner en. Trampar på en. Behandlar en illa. Kväver en. Ska man säga till då? Eller ska man bara lägga vänskapsnyckeln på hallbordet, vända ryggen mot personen och gå ut genom dörren?


(Förresten gick uppspelningen av min egen låt bra. Även om jag är lite besviken på ljudet. Det var lite hårt, kallt och kantigt. Och alldeles för högt. Men. Jag får väl lära mig själv. Så har jag ingen att klaga på sen.)