okomplicerat

Nu sitter jag på tåget till Växjö. Påväg. Hem. Bort. Vart är hem?

Det är så skönt att umgås med Mirja. Okomplicerat. Inte. Numåstevihittapåenmassasakertillsammansnärviumgåsförviskahasakerattgörahelatiden. Vi sitter bredvid varandra. Framför varsin dator. Tittar på tv. Snackar lite emellanåt. Ja. Vi pratade tom på msn med varandra ett tag. Fast vi satt i samma soffa. Men det är skönt. När det är så. Att man slipper oroa sig över vad man ska göra. Och känna sig obekväm. Man får lov att knäppa upp byxorna, puta ut allt vad man kan med magen och säga precis vad jag tycker och tänker. Om allt.

Men nu är jag som sagt på tåget. Ser på nya scrubsavsnitten. Muttrar lite över att det alltid blir krångel. Även om krånglet inte var så farligt den här gången. Jag går in och sätter mig i tåget. Tar upp datorn. Så får jag reda på att vagnen ska kopplas bort och att jag ska gå till vagnen intill. Så jag tar datorn under armen och går till vagnen intill. Sätter mig. Hinner hänga av jackan och lägga upp datorn. Så får jag reda på att denna vagnen också ska kopplas bort och att jag måste gå ytterligare längre nerför perrongen. Och nu är det bara någon minut kvar tills tåget ska gå. Så jag hinner inte lägga ner datorn nu heller. Utan tar den under armen. Men det visar sig vara ganska många vagnar som ska kopplas bort ... så det är en ganska lång väg att gå för att ha en dator under armen. Nojiga Maria får för sig att i vilken minut som helst, närsomhelst, kommer datorn glida ur greppet och ramla rakt ner på perrongens asfalt. Fan vad man blir nojig av sådana tankar. Men. Det lyckades gå bra ändå. Sån tur är.

När jag kommer hem ska jag skriva ut arbetet som jag lyckades skriva klart igår. Ska läsa igenom det idag tänkte jag. Nu på tåget. Och se om det är några stavfel. Eller slarvfel. Sen så har jag redovisning av alla grupparbeten som vi har gjort i svenskan över julen. Och det måste jag också kolla. Så jag vet vad jag ska säga. Men först ska jag se klart scrubs.