Idag satt jag i biblioteket och pluggade i fyra timmar. Oroade mig över hur jag ska klara kursen, kvällskurserna, cuppsatsen, körkortet och att sedan flytta och hoppas på att få bostad och jobb. Känner att jag tagit mig vatten över huvudet ibland. När jag kommer hem har Yllet skrivit till mig på MSN, skickat en tidningslänk. Jag klickade, läste, grät och blev förbannad. Förbannad på världen och förbannad på mig själv. Förbannad på hur jag blåser upp de mest banala sakerna i livet till globala problem. Förbannad på hur vi kan kalla dagens samhälle jämställdt. Förbannad på hur vi kan klaga på de mest triviala saker. Hur vi i dagens samhälle är så sakfixerade. För allt jag tänker på är hur jag ska lyckas få med alla mina saker ifrån Växjö. Vad jag ska spara och vad jag ska slänga. Varför har jag ens alla sakerna jag äger? Hälften av det jag har kommer jag aldrig få användning för, har aldrig haft användning för. Ändå är det det jag bryr mig om. Eller. Jag vill egentligen inte påstå det heller. Jag oroar mig över annat också, såsom jobb och inkomst, ensamhet, tvåsamhet, trivsamhet. Men allt jag bryr mig om är att jag ska må bra och få ut ett så bra liv som möjligt. För vi människor är födda egoister. När jag slänger mat i skolan tänker jag inte ett skit på de svältande barnen i Afrika. Vilket jag förövrigt tycker är ett dåligt exempel. Man ska äta tills man är mätt. Sen ska man inte äta mer. Det orsakar fetma. Fetma orsakar olycklighet. Förresten har min mat inte det minsta som helst värde i Afrika för mina rester hinner mögla innan det har kommit fram. Men jag kanske borde satsa mina pengar på en välgörenhetsorganisation istället för mer prylar? För jag bryr mig inte i första hand om hur de våldtagna kvinnorna i Kongo mår. Inte för fem öre. Och det är det som gör mig förbannad.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=876962
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar