på slentrian

Jag målar upp en fasad
när vi träffas på stan,
ler, kramar om,
du frågar hur jag mår
jag svarar ”ja,
lite trött bara,
annars är det bra”
men så tittar jag i spegeln
när jag kommer hem
och ser igenom mig själv
och förstår
att ingen kan gå på
färgen jag stänkt på
för den rinner av
och avslöjar ett genomskinligt skal
och när jag känner med mina fingrar
på min bleka kind
hör jag hur jag själv
viska orden från andras munnar
som jag aldrig säger högt
och lovar mig själv aldrig igen
jag vill inte erkänna
att de har rätt
men där står jag
och säger samma ord igen
och allt runtomkring försvinner
kvar är bara tårarna som rinner
tills någon knäpper till,
och jag svarar på slentrian,
”Va? Hur jag mår, ja,
lite trött bara,
annars är det bra.”

Ja. Den skrev jag ikväll. Och ja. Det är så. Att här läggs inte upp så mycket. Bara texter lite då och då. Och sen kan man kolla min andra blogg. www.metrobloggen.se/lchfpamittvis om man tror att det läggs upp lite mer där. om lite andra saker.

han vet precis

ett litet ord
han skrev
ett litet ord
som skrevs
medvetet om
hur det tas
när det läses
av mig

och där är jag
på precis
samma ställe
som förr
lindat
runt hans finger
precis
som det alltid varit

för jag lurar väl bara mig själv
när jag säger att jag vet
precis vad han håller på med
och att jag inte köper det
längre

för runt hans lillfinger
har han lindat in mig
alldeles förlänge

poesi till dig

Jag skulle börja blogga igen. Men. Det blev ju aldrig av. Men. Nu har jag skrivit en dikt sort of. Som inte passar som låt tror jag. Men. Det är någonting. En rad sammansatta ord, meningar, satser och fraser. Om att vänta. Och att inte kunna glömma. Och hoppas. Och fortfarande bli knäsvag. Typish.

jag lyssnar på din typ musik
försöker att hitta samband
mellan de gånger vi möttes vad som sas
och va du sen lyssnade på

och hur du måste ha mått
när du lyssnar på min musik
som jag mår och jag känner
när jag lyssnar på din

jag skriver min poesi när jag är nykter,
dricker vin för att våga visa den för dig,
och jag väntar på att du ska svara,
jag kan vänta hela sommaren

för vi satt på min soffa
och jag försökte förstå
vi låg på din säng
och jag har alltid sagt precis vad jag känt

för du är snyggare i lugg
och klär mer i ödmjukhet
men när du nickar och ler och viskar mitt namn
blir jag fortfarande svag ändå

jag skriver min poesi när jag är nykter,
dricker vin för att våga visa den för dig,
och jag väntar på att du ska svara,
jag kan vänta hela sommaren

där nere står bänken där vi satt när vi vart ihop

Jag ska börja blogga igen. Ja. Det ska jag minsann. Får se om det blir här eller någonannanstans. Har en fin vän som bloggar fruktansvärt fint! Och. Man blir så glad av att läsa så. Jag. Blev lite sugen. http://polichinelle.webblogg.se/index.html Här finns hon och hon heter Lovisa.
Ikväll är det pokerDM, musik, choklad, vatten, te, värktabletter, film och tv, drömmar, gitarr, önskad inspiration, flyttplaner och prat över msn som gäller. Vi får se hur långt jag kommer. Jag borde egentligen städa. Min lägenhet ligger ute och i nästa vecka kommer det väl folk hit och vill titta på stöket!

drömde om dig inatt igen, måste va för att du är känd

Häromnatten kunde jag inte sova. Jag låg vaken. Till kanske 4 tiden. Sen somnade jag till. Och drömde om en vacker man. Jag hörde en av hans låtar när jag var i ett bibliotek. Fast, låten var omgjord och det visade sig att han hade släppt en ny skiva. Precis den dagen. Och. Jag frågar bibliotikarien om skivan. Och hon säger att jag ska gå till skivaffären som också ligger i biblioteket. Där sätter jag mig ner i caféet och börjar prata med någon, vid caféets bardisk, som sitter där. Och frågar om hon visste att han skulle släppa en ny skiva. Då kommer han in. Sådär lagom anonym och ödmjuk som han nog faktiskt är. Ska rigga upp för att promota skivan. Fast det är hemligt så ingen vet om det. Och jag skriker rakt ut "Men där är han ju" och pekar som en skogstokig och inser att han ser. Och skäms. Och vänder mig om. Och hoppas att han inte har sett min kändishysteri (fastän han såg mycket tydligt och jag egentligen skulle vilja vara modig och gå fram och säga att jag beundrar musiken). Men han kommer fram. Knackar mig på axeln. Sen pratar vi länge om en massa. Sen blir jag tvungen att gå till en lektion. För jag har tydligen börjat studera igen i drömmen. Och tydligen var jag visst på universitetsbiblioteket när det hände. Men samtalet blev långt. Och när jag vaknade, ville jag bara ringa honom. Fråga honom om han hade lust och ta en fika någon dag och fortsätta diskussionen om livet som vi hade. Men. Det slog mig att han inte vet vem han är. Den enda gången hans mail är i min inkorg är när jag får information från hans mailinglista. Och. Skulle jag någon gång stöta på honom. Så ska jag säga. Hur fin låten Hjälp var i omgjord version. Och hur trevlig och genuin han var i caféet den där dagen när jag var tvungen att rusa iväg till föreläsningen. Och att jag har sett omslaget på hans nya skiva. Och att jag skulle gått och köpt skivan efter föreläsningen om jag bara inte hade vaknat ifrån drömmen. Och. Att jag hade stannat och lyssnat på när han spelade om jag visste att det bara var en dröm och det inte hade gjort något att jag missat föreläsningen.

Men självklart är detta bara ett försök till att komma på orsaker till att kunna höra av mig.